Juldagen

IMG_2011

Christmas day 2012. Now what Instagram filter should I use on this photo?

Du bor på en ganska liten ort, där alla känner alla. Du vet, en sådan där Lagom Stor Stad, där man hälsar på grannen ute på gatan, vet vems katt som smyger förbi ute i trädgården och när du går till butiken vet du vad tanten i bröddisken heter i både för- och efternamn. Det är tryggt.

Eller snarare “du bodde”. För du har flyttat från den här staden för ett tag sen, efter att du gick ut gymnasiet. Nu är det julhelg och alla bortflyttade tar paus i sina liv på annan ort och styr kosan hem mot föräldrahemmet igen, för att fira jul med nära och kära. Så även du. Du längtar efter att träffa dina barndomsvänner igen. Ditt Gäng. Dom som känner dig utan och innan. Någon har backpackat i Australien, någon har luffat runt i Thailand, en har börjar studera i Åbo och någon bor ihop med sin pojkvän (du aldrig minns namnet på) och pluggar (något du aldrig minns vad det heter) någonstans i närheten av Stockholm. Det är först när du träffar dem du inser hur mycket du verkligen saknat dem.

Så kommer juldagen. Julafton och Kalle Anka är avklarad, resterna av julbordet ihopskrapat och satta i Tupperwareburkar i kylskåpet, resten av skinkan inplastad. Familjen ligger i koma efter att ha plundrat ännu en Aladdinask framför TV:n.

Av någon outgrundlig anledning ska man ut och festa den 25:e december. Ingen vet riktigt varför, men det ska man. Så är det. Dina föräldrar tittar på dig och muttrar om att “på min tid skulle man tänka på Jesus på juldagen, då fick man smörj om man inte var allvarlig och ledsen hela dagen”. Du och ditt kompisgäng bestämmer er för att träffas hos den som bor närmast Stadens Nöjeskvarter. Det är dags för glögg och förfest, för att prata om allt som hänt under ett år, för att sen gå ut tillsammans.

Det är underbart att se dina vänner igen, ni skrattar, pratar och hälsar på alla nya Plus Ett som följt med dina kompisar till Staden den här julen. Plus Ettorna försöker hänga med i era internskämt, de skrattar lite nervöst, du ler och försöker få dem att känna sig hemma. Du minns hur mycket du saknat dina vänner, tänker “tusan vad jag saknar tiden vi gick i skolan och fick umgås varje dag”. Nostalgin biter till. Du dricker lite för mycket ljummen glögg och vet vad som väntar, tittar på mandlarna längst ner i koppen. Klockan närmar sig midnatt och hälften av gänget vill gå, hälften vill fortsätta hemmafesten en liten stund till. Ni har blivit för högljudda och värden påpekar att grannarna kanske sover. Du vet att ni måste gå NU om ni ska ha en chans att bli insläppta innan kön utanför utestället (låt oss kallad det “Arken”) sträcker sig ända till stadens Badstrand.

Du väntar medan hälften av gänget bättrar på läppglansen, någon frågar efter en iPhoneladdare, vems är handväskan som ligger på golvet? Ni leder era cyklar mot Arken. Det är halt och kallt, underkylt regn faller från en grå himmel och december visar tänderna. Du känner vinden dra genom dina strumpbyxor och ber tyst att kön inte är för lång, men du vet att just nu beger sig allt mellan 18 och 35 till Arken. Folkvandring. Lämmeltåg. Ni stannar vid en bankomat och plockar ut pengar, ett gäng fotbollskillar står och sjunger fyllesånger och tömmer det sista ur sina ölburkar.

Och så står ni där och trängs utanför insläppet. Kön är så klart rekordlång i år. Igen. Hur är det ens möjligt, undrar du. Hälften av dina vänner vill gå till Det Andra Stället (låt oss kalla det “Indigo”), för att “kolla vem som är där”, men du vill bara in i värmen, du darrar som en sån där liten hund bloggare brukar ha i handväskan. Du huttrar i din alldeles för tunna klänning, ser gamla klasskompisar bakom dig i kön, en kille du tror du hånglat med ett lågstadiedisko, framför dig. Burkar av Koff och Karhu ligger strösslade i snödrivorna. Någon slirar förbi på vägen i sin pimppade Volvo, spelar techno från 2002 och tutar på 18-åringarna som stapplar förbi på vingliga klackar.

Och så står man där, svär över att “hur tusan kan de ta 20 € för inträde till  Arken i år igen? Det är ju helt sjukt, i Stockholm skulle det här aldrig fungera. Skandal.” Men du pungar lydigt ut med din hårt förvärvade slantar, och stiger in i värmen. Här någonstans tappar du magiskt bort hälften av sitt gäng. Du vet vad som gäller. This Is The Night. Det är det här alla väntat på. Nu är alla tillbaka i Staden igen, nu gäller det att visa upp sig från sin bästa sida. Alla du träffar har klätt upp sig till tänderna. Time to shine, baby. Det är dags att visa exakt hur lyckad, cool och världsvan du blivit sen du gick ut högstadiet eller gymnasiet. Alla vet det. Det är de snyggaste klänningarna från H&M och Kapp Ahl som gäller, de där klackarna som egentligen är alldeles för höga för att du ska kunna gå bekvämt, det är smycken som egentligen var inne förra våren och lite för mycket ögonskugga, lite för desperat röda läppar. Paniken lyser i deras ögon, men dämpas effektiv av några shots vid bardisken. De bara råkar nämna hur de “rest på jordenruntresa för att hitta sig själva”, och Gud nåde om du själv jobbat på Shell det senaste året. De lägger huvudet på sned och säger “jahaaaaa” medan de ler, men du ser att i deras ögon lyser en lättnad. Lättade över att de inte är en sådan där som blev kvar i Staden efter skolan. I deras ögon står “LOSER” skrivet. Coolast jobb vinner. Häftigast är den som tagit sig längst bort från Staden.

Du börjar svettas och känner dig lite olustig. Från dansgolvet hörs RixFM:s senaste. Du vet inte riktigt hur du ska göra, ska du hälsa på de där människorna som står längre fram på dansgolvet? Ni gick ju ändå gymnasiet tillsammans, men du är osäker, så när de tittar åt ditt håll låtsas du inte se, väntar på att de ska ta första steget och hälsa. Du sticker in på toaletten för att få lite andrum. Möts av en flock tjejer som står och putar mot sin egen spegelbild, försöker göra korta kjolar lite längre genom att dra i dem, vänder sig mot spegeln och övar på sin bästa sängkammarblick. Du tänker “kollar de verkligen leg på alla? De där tjejerna kan ju inte vara äldre än 16?”. Du minns för några sekunder den där sommaren när alla i ditt gäng fyllde 18. Hur ni gick ut tre dagar i veckan, låg på stranden och solade på dagarna, dansade de ljumma nätterna. Drog och nakenbadade nere i Hamnen när Arken stängde. Tillbaka till nutiden och verkligheten. Några tar egobilder med sina iPhones framför spegelväggarna, applicerar noga utvalda Instagramfilter. Det vet du, för du kommer se dem i din Facebookfeed imorgon. Du undrar om ni borde hälsa, ni är ju trots allt vänner på Facebook? De känner inte igen dig när era blickar möts ovanför handfatet.

Någonstans här börjar du sakna förfesten och dina vänner. Du vet att det kommer ta lång tid att lokalisera kompisarna i den överfulla lokalen, du är trött och i ett hörn ser du din gamla mattelärare hångla med en av sina före detta elever. Så du bestämmer dig för att vara vuxen, gå hem, hämtar jackan trots att klockan inte ens är 1. Ditt 18-åriga jag är besviket. Byter om till dina bekväma vinterskor du gömde i väskan, när ingen såg, för att inte verka ocool.

Vandrar hemåt och skickar ett SMS till dina vänner. Du ler och tänker på förfesten, undrar varför in inte hade hemmafest hela kvällen istället, det var ju så mysigt. Du går fort, för att få upp värmen. Det snöar och Staden är helt stilla i vintermörkret. Stora flingor landar på din svarta jacka. Längre fram på vägen, när du går förbi den övergivna bion ser du en bekant gestalt. Det är en av dina vänner som även hon bestämt sig för att gå hem. Du blir glad, och ni slår följe hem till henne. Sparkar av er snöslaskiga vinterskor i tamburen och kryper upp kring hennes köksbord. Julstjärnan sprider sitt varma sken i fönstret när ni kokar te och brer smörgåsar, försöker att inte väcka hennes sovande familj. Du förundras över hur välfyllt kylskåpet är jämfört med ditt eget där i studentlyan. Du skrattar och säger “minns du den där gången när vi…”

Och helt plötsligt är klockan fyra på morgonen, du måste ta farväl och går den sista biten hemåt. Tvättar bort sminket och kryper ner i sängen. Det känns konstigt att sova i ditt gamla rum, men doften är bekant, och huset knarrar på samma sätt som innan du flyttade hemifrån. Du tänker på dina vänner och bestämmer dig för att nästa år, då ska ni inte slösa tid och pengar på Arken. Men du vet innerst inne att om exakt 364 dagar kommer ni att stå där igen, i kön och frysa. Ni kommer att svära över priset, vara osäkra på om ni ska hälsa på gamla klasskompisar, ni kommer att skratta på toaletten åt hur pinsamt det är att er gamla lärare raggar på er, och ni kommer att fråga varandra om ni börjar bli gamla eller om 18-åringar alltid varit så här små?! Det är som om tiden stått stilla, men allting har ändå ändrats.

Please note this is a mix of personal experiences and things that never actually happened.

One thought on “Juldagen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *